Lägenhet: Lyx eller normalyx?

Lägenhetsletandet i huvudstaden är i full gång. Områden som A vill bo i klingar norr västerort. Frågan är bara om mannens fascination för lyx skall få ta överhanden när vi båda är akademiker med 1a jobbet endast varande i 6 mån. Finns inget som garanterar fortsatt jobb, även om chanserna nog är stora, men hur mycket pengar skall vi egentligen lägga i månadskostnad? I och med att A även skall ha övernattsboende på annan ort kan det ju vara smidigt med en idiotbillig hyra på 2300 kr. I en ändå fräsch lägenhet.

Tåls att tänkas på. Får väl se hur budandet går också.

Långholmen

Klingar lite som Tjockholmen, men är inte samma sak :)

Efter jobbet hämtade familjen M upp mig för en utflykt till Långholmen. Badades gjorde det, men jag hade tyvärr inga badkläder, och kunde därför inte hoppa i det svalkande vattnet. Stockholm är faktiskt ganska fint en sommarkväll. Sedan blev det besök på restaurang London. Grillbiff med pommes är en stark favorit.

Saknar min A. Min alldeles egna speciella A.

Franskt besök

Så var då tiden inne när jag äntligen skulle få återse min kära rumskamrat från tiden i San Diego.

(Blev avbruten i mitt bloggandet av att ett blomsterbud kom in i butiken där jag jobbar och räckte över en blomsterbukett i mina händer. "Vi har inte beställt några blommor", kläcker jag. "Nä, blommorna är till dig...". Min kära pojkvän A hade skickat blommor som han tyckte att jag kunde ha på jobbet, så jag kunde tänka lite extra på honom under den tiden vi inte befinner oss på samma ort. Älskar dig!!!)

Åter till fransoserna. Fanny och hennes pojkvän Lionel kom för en veckas besök i Sverige. Självklart firade vi äkta svensk midsommar, med midsommarstång, dans kring samma stång, femkamp, vinlotteri, snapps, sill, lax, snapps, kubb, snapps. Ungefär så såg det ut, och tillochmed vädergudarna var på vår sida. Vet inte vad som tog i min familj, men så mkt snapps har jag nog aldrig sett oss dricka. Vi sjöng även diverse snappsvisor. Varav den bästa lyder:

Pappa: "jag kommer inte riktigt ihåg hur den går... "Nynnar medan han sedan utbrister "Älg, svälj."

Därefter blev det den effektivaste visorna av dem alla. Under vår vistelse på landet hann vi även med ett besök på Mårbacka, Motti och Fläsk på en finngård, samt åka ur fotbolls-VM. Midsommardagens middag bjöd alltså inte på lika muntra minder som den snappsfyllda midsommarafton.
Åter tillbaka till STHLM blev det ytterligare sightseeing på Djurgården, bland annat. Märkte dock att Skansen är stort nog att besöka 2 dagar. Hemma hos A har kvällarna sedan bestått av kalasmat, fuzzball (eller hur det stavas?) samt rundpingis. Igår sa sedan mina franska vänner hejdå till Sverige. Men inte utan ett löfte om att jag och A skall besöka dem inom ett år.

Ett löfte jag definitivt kommer hålla.

Bränna blodpudding?

Ja, frågan är: Kan man bränna blodpudding?

När blodpudding färgas svart betyder det att den är färdig. Och svart är svart. Kan ju inte bli mer svart än svart.
Egna experiment har visat på att blodpudding, trots stekning på 6an i 15 min, faktiskt inte smakar bränt.

Dock bör blodpudding, även för den mest blodpuddingsälskande varelse, enbart ätas vid enormt sug. Sug efter just blodpudding.

Dopp i det blå?

Årets första dopp i Sverige avklarades idag på Hjälmarbadet i kära Öret. A och jag hittade oss en liten gräsplätt vid den annars överfulla strandkanten. Självklart valde dock solen att sluta skina ungefär samtidigt som vi hade bestämt oss för att ta det där premiärdoppet. Men, har man bestämt sig så har man. Så, vi hoppade i det bruna vattnet, som faktiskt var varmare än vattnet i Italien. Men, varför är svenska sjöar bruna? A säger att det bruna vattnet är ett tecken på att det är rikt på liv. Själv tycker jag att just det här vattnet var lite för brunt för det.
Konstigt hur vatten kan ha så olika färg...


Italienresan btw, kan illustreras med följande bilder. Slutsatsen får ni dra själva.

Sommarstockholm

Ända sedan jag var liten har jag alltid gillat Göteborg bättre en Stockholm. Självklart har en av de allra största anledningarna till det varit att jag ursprungligen kommer från Göteborg och även är född i Mölndal. Men Göteborg har också alltid kännts mer som en stor småstad. Där finns inga höghus, inga direkt stora bilvägar som går rakt genom stan, och folket har en annan mentalitet än den man oturligt nog kan råka stöta på i huvudstaden. För vem har inte träffat på en "gooo gubbe"? Avenyn, Slottsskogen och självklart Göteborgs Kex bräckbutik(dit ofantligt många lördagstripper togs när jag var liten). Det finns många skäl till varför Göteborg håller ett hårt tag om mitt hjärta. Och en av de allra största är att min syster nästat där nere.

Så, då kan man ju undra vad jag egentligen gör i Stockholm? Huvudstaden som är en STOR stad, där människor hänsynslöst rusar förbi varandra i jakt på nästa tunnelbana, där stureplan fylls av människor som... - ja ni vet- och där jag kanske inte känner mig helt hemma. Svaret är enkelt. Kärlek. Och jobb förstås.
För nog är det väl så att jobben finns i Stockholm, och att man, som min kära morbror sa, bara kan ignorera pannbenen på Stureplan. Där uteserveringarna är fulla av glada människor så fort vädret är det rätta och där Gamla Stan nog faktiskt kan mäta sig med Avenyn. Men, framförallt, där mitt jobb på Svenskt Näringsliv finns. Skolinformatör Praoguiden 2006. Och där min kärlek finns. Där han hör hemma. För när jag tänker efter är jag egentligen omringad av familj även här - svärfamiljen och kusinfamiljen.

Ja, Stockholm får nog få åtminstone en chans iaf.

Mobilförbud i tunnelbanevagnar

Jag har länge funderat på hur mobilförbudet i tunnebanevagnar skulle fungera i praktiken. Förslaget säger att vissa vagnar skulle ha mobilförbud, och andra inte. Men, hur beter man sig då som resenär?

Scenario 1: Du vill helst slippa höra andras konversationer och sätter dig därför i en mobilfri vagn. Men eftersom du, som såväl alla andra, har en egen mobil på dig, är du då tvungen att sätta den på ljudlöst, utifall att den skulle råka ringa? För är det ditt fel om någon väljer att ringa dig när du i sin tur valt att sitta i en mobilfri vagn? För visst är väl ringsignalen lika störande som själva pratandet?

Scenario 2: Du antar att du inte kommer få några samtal och sätter dig i den mobilfria vagnen. Du får världens viktigaste telefonsamtal. Vad skall du göra? Ursäkta dig inför alla andra som djupt suckar över att du ens tagit upp din mobil i den mobilfria vagnen, och ta samtalet? Eller låter du det viktiga samtalet, som kan ha en stor inverkan på din egen framtid, vara pga att du råkade sätta dig i en mobilfri vagn.

Scenario 3: Många resenärer kommer inte ens ha någon som helst aning om vilka vagnar som faktiskt är mobilfira, vilket resulterar i att många förmodligen ändå kommer svara i sina telefoner och prata vitt och brett. Vad händer med dem? Slängs de ut på nästa station, eller vad blir straffet?

Egentligen tycker jag att det hela är löjligt. Ens tunnelbaneresa tar väl ungeför 20 min av ens dag, och om sanningen ska fram så är väl ett samtal mellan 2 personer som båda befinner sig i vagnen ungefär av samma natur som ett mobilsamtal? Ungefär samma volym och behandlar antagligen någonting som bara är mellan de två personerna. Det enda som skiljer är ju att i ett mobilsamtal får vi endast höra en persons samtal och inte den andras svar. Kanske är det därför mobilsamtalen blivit bannlysta - resenärerna blir irriterade då de inte får höra hela historien.

Summan av kardemumman - ska man bannlysa något så är det väl isf prat i tunnelbanevagnarna. En vagn under total tystnad. Men, hur löjligt låter inte det?